”Ljuset slocknade i Lasses ögon”

Han hade jobbat med samma sak i 30 år, men hösten 2009 förändrades allt. Lasse Persson var 53 år när han tog sitt liv. Hans fall är det första, och enda, som prövats i domstol.

Två chefer åtalades för att ha orsakat Lasses död. Båda dömdes i tingsrätten, men friades av hovrätten.

Glad, positiv, generös. En öppen person som inte trodde att något var omöjligt. En sådan som alltid fanns till för andra. Så beskriver Maria Lundqvist Persson sin make, Lasse. Men de sista månaderna av sitt liv förändrades han.

Ljuset slocknade i hans ögon, berättar hon.

– Det känns fortfarande så väldigt onödigt.

De sista månaderna, det var våren 2010. Lasse Persson jobbade som socialsekreterare i Krokoms kommun. Det var inget nytt för honom, han hade arbetat med socialt arbete och missbrukare i 30 år.

– Han har alltid älskat sitt jobb, berättar Maria Lundqvist Persson.

Bad om att få byta jobb

Men hösten 2009 hände något. Lasse fick en ny gruppchef. Han kände sig ifrågasatt av henne, kände sig osäker, blev fråntagen arbetsuppgifter. Problemen på jobbet slog hårt mot Lasse, han la skulden på sig själv och gick in i en depression.

Han bad om att få byta jobb, men fick inget gehör.

– Han tog upp det hela under handledning och fick stöd av kollegor och handledare. De bestämde tillsammans att Lasse skulle ta upp det på ett personalmöte för att försöka få en lösning, berättar Maria Lundqvist Persson.

Det blev bestämt. Lasse skulle försöka berätta för den nya chefen hur han kände och hur han upplevt situationen. Efter personalmötet åkte Lasse och hämtade sin fru Maria.

– Jag frågade hur det gick. Då var han väldigt nere och sa att "det gick inte bra".

Kollegorna slog larm. En mobbningsutredning inleddes under ledning av en annan chef på kommunen, trots att det inte är förenligt med arbetsmiljölagen. Ingen kränkande särbehandling hade förekommit, löd resultatet av utredningen. Enligt den var det Lasse som begått flera misstag och kanske skulle få en varning.

Kollegorna tillfrågades aldrig om situationen, skulle det senare visa sig.

Maria minns dagen när Lasse skulle åka in till jobbet för ett möte, utan veta vad det handlade om. Det var i april. När Lasse kom hem hade något förändrats i hans blick. Han hade blivit delgiven resultatet av chefens utredning.

– Det var då raset började. Då började hans depression på riktigt.

Det blev ingen lösning på situationen och inte heller någon varning. I stället varslades Lasse om avsked i maj 2010.

I ett brev till sina chefer berättade Lasse om rädslan och ångesten han kände inför mötena med sin gruppchef. Han skriver att han aldrig visste när han skulle "få en kniv i ryggen", att han blev anklagad för att ha gjort fel i sitt arbete och överskridit sina befogenheter, inte varit tillräckligt bra på att dokumentera. Han skriver också om sina egna missar, men att han inte upplevde att de var något utöver det normala i hans arbete.

Den 10 juni tog Lasse Persson sitt liv. Han var då 53 år. Försäkringskassan slog senare fast att Lasses självmord orsakats av en arbetsskada. Maria Lundquist Persson har hela tiden varit övertygad om att hans depression var direkt kopplad till det som hänt på hans arbetsplats.

Hon polisanmälde cheferna på Krokoms kommun för makens död.

– Ingen var intresserad av att höra hans röst. De fortsatte ge de här signalerna, att du ska bort härifrån, du är värdelös, du är så himla dålig att du måste avskedas – det absolut grövsta en arbetsgivare kan ta till mot en medarbetare.

Åklagaren beslutade att åtala två chefer för arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. De åtalades för att inte ha gjort tillräckligt för att förebygga kränkande särbehandling och ohälsa på arbetsplatsen, något arbetsgivare enligt arbetsmiljölagen har skyldighet att göra. Gruppchefen, som Lasse hade haft konflikten med, åtalades inte eftersom hon inte hade ansvar för arbetsmiljön.

Cheferna nekade till brott, de tyckte sig ha uppfyllt kraven som lagen ställer. Dessutom, menade de, hade de tre läkare som Lasse varit i kontakt med under sin depression inte uppgett att han visade några tecken på att vara självmordsbenägen.

”Det har varit en vägg av tystnad”

I februari 2014 kom tingsrättens dom. De två cheferna vid socialförvaltningen i Krokom fälldes, enligt domen hade de genom arbetsmiljöbrott orsakat Lasses självmord. Den högre chefen skulle betala 50.000 i dagsböter, den andre 23.000.

Kommunen meddelade strax därefter att man hade fortsatt förtroende för de två cheferna.

– Att de har gjort sig skyldiga till arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död känns inte rimligt. En rad arbetsmiljöåtgärder var vidtagna, sa Maria Söderberg, kommunstyrelsens ordförande, vid en presskonferens.

För familjen, Maria och de två döttrarna Lina och Lovisa, var tingsrättens dom en seger. Men i en intervju med SVT berättade Maria Lundquist Persson om väntan på en ursäkt från arbetsgivaren, en väntan som då varat i tre år.

– Det har varit en vägg av tystnad, man har bara vägrat prata med oss.

Rättegången mot de två cheferna är unik. Det är första gången en arbetsgivare ställts inför rätta, och fällts, för arbetsmiljöbrott som gäller den psykosociala arbetsmiljön. Domen överklagades till hovrätten. Åklagaren ville se strängare böter, försvaret ville fria helt.

Det var en oenig hovrätt som lämnade sin dom i mars 2015. Man ansåg att de två åtalade cheferna hade brustit i sin hantering av Lasses situation på flera punkter, både vad gäller den mobbningsutredning som utfördes och då man avskedade Lasse utan att det fanns några klara skäl för det.

Men chefernas oaktsamhet var inte så graverande att hovrätten ansåg att den var är straffbar. Därför friades de två cheferna helt. Kommunen valde att inte kommentera domen.

”Som att vi var en fluga”

Både familjens advokater och Riksåklagaren överklagade. RÅ menade att det var viktigt med ett klargörande kring arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagen när det gäller psykosociala förhållanden. Familjens jurister var kritiska till hovrättens bedömning.

– Hovrätten har inte förstått att Lasse Persson varit kränkt och mobbad av cheferna utan pratar i stället om samarbetsproblem, sa barnens advokat Mats El Kott.

I juni 2015, nästan exakt fem år efter Lasse Perssons död, meddelade Högsta Domstolen att man inte skulle ta upp fallet till prövning. Maria Lundqvist Persson bröt ihop i tårar på torget i Östersund. Det kändes som en fnysning i ansiktet, berättar hon.

– Det var som att vi var en fluga som man bara viftade bort. Man la ner det, utan att ens ge den minsta förklaring till varför man tycker att det här är så oviktigt. Det känns nästan oförskämt.

Finns ingen hjälp i lagen

Lasses fall är inte unikt. 2016 anmälde 1.253 personer att de fått någon form av arbetsskada som orsakats av kränkande särbehandling på jobbet. Siffran har fördubblats sedan 2010. Samma trend gäller hur många som upplevt hälsoproblem på grund av mobbning, trakasserier och kränkningar - siffran har stigit från 15.000 till 25.000 personer på två år.

Att ingen dömdes för Lasse Perssons berör inte bara hans närmaste. Enligt Sveriges främsta expert på arbetsmiljörätt, Maria Steinberg, finns det inte tillräckligt stöd i lagen för arbetsmiljöbrott som liknar det som hände i Krokom.

För drygt ett år sedan blev Sverige först i världen med att införa bindande föreskrifter i arbetsmiljölagen mot mobbning på jobbet. Lagen säger att arbetsgivare ska förhindra mobbning och kränkande särbehandling, och ha rutiner för att hantera om det uppstår. Men föreskrifterna gäller bara förebyggande arbete.

Arbetsmiljöverket kräver inga utredningar och blandar sig inte i enskilda fall.

– När det väl uppstått en situation när någon utsätts för mobbning, och man inte får det skydd som till exempel ett skyddsombud kan ge en, då står man väldigt ensam. Där finns en brist i vår lagstiftning för då kan inte vi hjälpa till, säger Ulrich Stoetzer, psykolog och sakkunnig på Arbetsmiljöverket.

Maria Lundqvist Persson är besviken på att man inte pratar mer om hur lite hjälp det finns att få när man upplever mobbning eller kränkningar på jobbet.

– Det är en massa snack om arbetsmiljö. Men sanningen är ju att det inte finns något skydd, man har ingenting att luta sig mot. Det enda det handlar om är om personerna på chefspositioner är schyssta, men något skyddsnät från samhället finns inte.

Och det faktum att det gick att väcka åtal är en liten tröst för Lasses familj.

– Ja, det fanns den möjligheten. Och det var det vi gjorde. Lasse gjorde allt som stod i hans makt när han levde, och sedan har vi andra också gjort det. Men det hjälper ju inte, systemet fungerar inte.

Innan Lasse Perssons död hade inget fall prövats där en arbetsgivare skulle kunna dömas till straff på grund av att en anställd farit illa av arbetsmiljön.

Hans blev det första, och hittills enda, att gå till allmän domstol.

För Maria Persson Lundqvist har det inneburit flera år av medial uppmärksamhet, rättegångar, väntan på besked. Hon har bestämt sig för att försöka gå vidare nu. Men det hon hoppades skulle bli en upprättelse för Lasse uteblev, ingen fick ta ansvaret för hans död.

Deras rättsprocess borde inte vara unik, säger hon. För sedan hon polisanmälde cheferna har Maria Persson Lundqvist fått ta emot ett oräkneligt antal samtal från andra som upplevt samma sak som Lasse gjorde.

– Förut, när vi fortfarande var mitt upp i rättsprocessen, kände jag iallafall att jag hade något att säga till alla de som ringde. Något som peppade dem. Men det har jag inte längre.

Ella Berger

ella.berger@svt.se