Hur 75 namn skrivna i blod smugglades ut från Assads fängelse
I samma stund som han tog på sig skjortan riskerade han sitt liv, eller värre. På insidan av det tunna tyget – bara meter från fängelsevakternas granskande ögon – stod namn, skrivna i blod. Ett för varje person han delat cell med.
Nabil, Manaf, Usama, Ahmad, Hasin. Han läser upp varje namn med eftertryck. Han läser upp namnen på de som precis som han klarade sig ur fängelset, svälten och tortyren med livet i behåll. Han läser upp några namn på vänner som dog innan de hann se friheten igen.
Han läser upp namn som dokumenterats av fem vänner, som ett bevis till världen på vad de upplevt i ett av Assad-regimens gömda fängelser. Det är, säger han, ett bevis på att ingen av de här männen är försvunna. De finns, eller fanns, i en cell tio meter under jorden. Namnen har tecknats ned på fem tunna bitar från en söndertrasad fängelseskjorta. De är skrivna i blod.
De flesta av namnen kan han inte säga högt, de tillhör män som fortfarande betraktas som spårlöst försvunna. Om han berättar vilka de är riskerar de att avrättas i fängelset.
Mansour Omari kom till Sverige i janurari 2014. Först till Kramfors, i dag bor han i Visby.
Vi befinner oss i Visby, på Gotland. Det är en solig vårdag, men en kylig vind sliter i träden vid husen som ligger precis där vågorna slår in mot strandkanten. I en ljusblå sommarstuga med vita knutar bor Mansour Omari. Här har han slagit sig till ro för att skriva en bok om det som gjorde att han tvingades fly Syrien.
Det är en historia som handlar om hur fem främlingar lärde sig varandras namn och telefonnummer utantill. Om hur de beslutade sig för att påbörja det livsfarliga uppdraget att dokumentera alla sina medfångar, på en plats där en penna straffas hårdare än ett vapen. Om hur de bestämde att den vars namn först ropades upp av fängelsevakterna skulle smuggla med sig informationen ut i friheten.
Mansour Omari börjar berätta.
Historien tar sin början i Damaskus, den 16 februari 2012. Mansour Omari, journalist och människorättsaktivist, befann sig på kontoret som tillhör ”Syrian centre for Media and the Freedom of Expression” tillsammans med 15 kollegor.
Hans arbete: Att dokumentera namnen på de försvunna syrier som man misstänkte hade tagits tillfånga av regimen. Människor som hölls som fångar i fängelser eller i alla de mer eller mindre hemliga anläggningar som tillhör säkerhetstjänsten och militären, så kallade ”security branches”.
– Man måste komma ihåg, det här var 2012, innan inbördeskriget började. De protester som fanns i Syrien då var fredliga, berättar Mansour Omari.
Det var första gången jag hörde elektricitet användas som ett tortyrredskap.
Plötsligt stormas rummet av soldater med automatgevär. Mansour var chockad – de måste ha tagit fel, lyder tanken som flyger genom hans huvud. Soldaterna säger åt de 15 kollegorna att lägga händerna på borden. De grips, utan att få veta varför eller att få se någon arresteringsorder.
– En av dem sa ”vi ska hålla er i en halvtimme, ni ska få en kopp kaffe”. Men alla syrier vet att när säkerhetstjänsten säger att de ska bjuda dig på en kopp kaffe så betyder det att du är gripen. Och det handlar inte om 30 minuter, du vet inte om du någonsin släpps fri.
Mansour Omari och hans kollegor förs till ”Mezze airport branch”, en anläggning känd i Syrien som ett av säkerhetstjänstens mest brutala.
Interaktiv karta Syriska regimens hemliga fängelser
Mansour Omari satt fången på Mezze airport branch, en anläggning som lyder under det syriska flygvapnets underrättelsetjänst.
De satt i cellen vid flygplatsen i exakt 34 dagar. Varje dag hörde de ljud som tidigare varit helt okända för dem.
– Det var första gången jag hörde elektricitet användas som ett tortyrredskap. Jag och mina cellkamrater undrade först var ljudet kom ifrån. Vi hörde det där ljudet och sen röster, skrik. Plötsligt slutade ljudet av elektricitet och skriken tystnade.
– Senare utsattes jag själv för elchocker, då förstod jag varför det hade blivit så tyst.
Mansour Omari beskriver hur rummet där de hölls låg i en korridor med flera celler. Tortyren skedde precis utanför deras dörr, varje dag. En nygift man tvingades härma ljudet av sin fru när hon fick orgasm, en annan tvingades stå på alla fyra samtidigt som misshandeln pågick.
– Fängelsevakterna sa åt honom att skälla som en hund. Vi hörde hur de förödmjukade honom samtidigt som de slog honom. Han skällde, han gjorde som de sa för han hade inget val. Jag minns att de sa ”vi vill att du ska skälla djupare, från hjärtat”, säger Mansour och tittar bort.
De sa till oss att vi skulle säga vår sista önskan innan vi skulle dödas.
Mansour och hans kollegor slapp undan tortyren den första månaden, sedan förändrades allt. Det började med att de bestämde sig för att hungerstrejka – för att försöka få information om varför de satt fångna, eller i alla fall få träffa förhörsledaren.
På strejkens sjätte dag öppnades dörren till cellen, en grupp nya fängelsevakter klev in.
– Vi tänkte att vi kanske skulle släppas eftersom vi hungerstrejkat, men det var ren fantasi.
I stället blev de tillsagda att sätta sig mot väggen, Mansour minns att det var tre långa kedjor av människor med omkring 15 personer i varje. De skulle sitta på knä, med händerna bakom ryggen och huvudet sänkt mot golvet. Efter två timmar kom en av fängelsevakterna.
Han berättade att Mansour och de andra fångarna skulle avrättas.
– Han sa ordagrant att ”ni ska avrättas, det är vad ni förtjänar”. De sa till oss att vi skulle säga vår sista önskan innan vi skulle dödas. Det gick till så att fängelsevakten gick nära var och en av oss, sen slog han personen med en käpp. Man fick inte prata förrän man hade blivit slagen.
Någon önskade att få se sin mor igen, en annan bedyrade sin oskuld. Mansour satt i kedjan, med huvudet fyllt av tankar kring fängelsevakterna – vilka var de här människorna?
– Jag ville säga något känslosamt. Så jag sa: ”Jag önskar att du och jag kunde leva i ett land i kärlek, som bröder”. Jag förväntade mig åtminstone att han skulle vara tyst. Men han sa ”Nej, det är ingen ära för mig att leva tillsammans med dig”.
Fängelsevakternas hot hade varit tomma. Fångarna fördes ut till en buss. Belagda med ögonbindel färdades de, Mansour minns det som 15 minuter, uppåt. Mörkret hade lagt sig. Det första som mötte fångarna utanför bussen var ljuset från en dörröppning. På marken utanför kunde han skymta små vita stenar, något som tyder på att det var i ett bergsområde utanför Damaskus.
Nu lämnades de över till nya fängelsevakter.
Det Mansour Omari sedan beskriver är svårt att lyssna på. En och en klev fångarna in i korridoren. Där stod soldater uppradade längst väggen, med olika tortyrredskap i händerna.
– Den första i vår kedja klev in. Jag hörde honom skrika och jag hörde slag. Det var samma ljud som jag hade hört utanför vår cell på det andra stället. Tre personer klev in, sen var det min tur.
Innanför dörren började misshandeln direkt. Mansour minns att någon hade en käpp, en annan elektricitet. Av skorna som skymtade under ögonbindeln kunde han se att soldaterna kom från olika grenar av militär och säkerhetstjänst, några hade vita gymnastikskor eller svarta stövlar. Andra bar de khakifärgade kängor som kännetecknar militärens fjärde division - ledd av Maher al-Assad, den fruktade brodern till Syriens president Bashar al-Assad.
– Att gå genom korridoren var som helvetet, jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Det är något jag varken upplevt eller sett tidigare. Jag minns hur vi gick långsamt enligt deras instruktioner. Vi tog två steg, sen stannade vi. Där stod en ny person som skulle misshandla mig eftersom vi rörde oss, men de stod stilla.
Mansour kom till mitten av korridoren. Plötsligt kände han en lätt beröring på mitten av ryggen. Det blev kallt. Nu hände det honom, det som fått männen att tystna i korridoren på flygplats-anläggningen.Elektriciteten.
– Jag förlorade medvetandet. Jag vaknade efter vad jag tror var några sekunder till ljudet av fängelsevakter som skrek åt mig att sluta låtsas.
Han tittade på sina egna händer, de hängde lealöst åt sidorna. Benen var särade åt varsitt håll. Han ville ställa sig upp, men kroppen löd inte. Så fort han kom upp på benen kom ett hårt slag med en käpp, rakt över ryggen.
Till slut kom Mansour fram till en dörr, det var dörren till den cell han skulle komma att tillbringa de kommande åtta månaderna i. En annan fånge mötte honom och försökte ta hans händer i sina.
– Jag skakade, jag ville inte att någon mer skulle slå mig. Jag var rädd för hans händer, men han sa: ”Oroa dig inte. Det är över.” Han sa åt mig att sätta mig vid väggen på knä, lägga händerna på ryggen och sänka huvudet. Där skulle jag vänta tills tortyren slutat.
Så torteras fångarna de i syriska skräckfängelserna
Human Rights Watch gjorde 2012 en kartläggning av de tortyrmetoder som användes i regimens anläggningar. Genom hundratals intervjuer konstaterades det att följande typer av tortyr användes runt om i Syrien.
Shabeh Offret hängs upp i handlederna, så pass högt så att fötterna inte nuddar marken. Tiden man är upphängd kan variera från några timmar till dagar och ofta blir man misshandlad under tiden.
Dulab Kroppen viks ihop och huvud, nacke och ben förs igenom ett bildäck. Detta gör att offret inte kan röra sig och obehindrat kan utsättas för slag och förnedring.
Basal al-reeh Fångens armar och ben blir fastbundna på en platta som har gångjärn på mitten. Det innebär att både plattan och fångens kropp kan vikas tills fötterna trycks mot ansiktet.
Falaqa Fången blir slagen på sina barfota fötter, med käppar, batonger eller piskor. Ofta binds band man fast på ett sätt som gör att man inte kan flytta på fötterna.
Balanco Offret blir upphängd i handlederna, med armarna bakom ryggen.
Förutom metoderna ovan har också före detta fångar och avhoppad personal vittnat om följande tortyrmetoder
Långvarig och svår misshandel med slag och sparkar
Misshandel med föremål: kablar, piskor, pinnar, batonger, rör
Skenavrättningar
Hot om avrättning och våldtäkt
Hot mot familjemedlemmar
Exponering för kyla / värme
Sexuellt våld
Stresspositioner: till exempel att tvingas stå upprätt i timmar eller dagar
Att bli upphängd upp och ner
Stå mot väggen: Offret binds fast mot en vägg där en metallbit hela tiden pressas mot hans rygg
Mansour Omari talar stadigt, tydligt. Ibland tystnar han, vänder bort ansiktet mot skogen och sträcker på nacken, tar ett långsamt andetag och sluter ögonen.
Han ritar upp sina minnen av den lilla cellen. Ett rum, omkring tio meter långt och sex meter brett. Det var högt i tak, i mitten hängde en lampa som spred ett dämpat ljus. Stålvajrarna på golvet avslöjade för en av fångarna som tjänstgjort i militären att cellen använts som ett rum för radarutrustning. Mansour gissar att de befann sig omkring 10 meter under jord.
Allt eftersom fler fångar kom blev cellen trängre. Ingen kunde ligga på rygg, de sov på sidan nära varandra. Som svärd, säger Mansour. När även det blev för trångt fick de sova i skift. Den som inte skulle vila fick stå över någon annan.
Tio personer delade på ett lusbitet lakan.
Mansour visar hur över 70 fångar delade på sex gånger tio meter stora cellen.
– Föreställ dig tio månader av att leva på det sättet. Du har kanske en halv kvadratmeter att leva på. Där måste du äta, leva, allting. Man upptäcker vad människor är kapabla till under sådana omständigheter. Vi blev inte galna, även om det var hemskt.
Dagarna passerade långsamt förbi. Bara två saker visste de säkert. Det första var att fängelsevakterna skulle komma två gånger om dagen, misshandla dem, och sen lämna cellen. Det andra var att de skulle få två små ransoner mat. Maten, säger Mansour och ler lite, var ett stort samtalsämne.
– Vi föreställde oss hur vi hade alla ingredienser, hur vi lagade maten tillsammans. Varje dag var det olika maträtter. Om dagens mål var falafel så förberedde vi maten, sen bjöd vi in varandra till att äta. Vi åt och det var utsökt varje dag. När vi var klara tackade vi. Att vi föreställde oss maten, till och med sa ”det här behöver lite mer salt”, hjälpte oss att hantera hungern.
Jag lärde ut engelska hela tiden, det hjälpte mig mycket eftersom jag inte kunde tänka på något annat
Tiden var Mansours största fiende. Han berättar att han funderade på att ta sitt liv, men kunde inte genomföra det eftersom alla former av verktyg var förbjudna i fängelset. Stämningen i den lilla cellen var tidvis tung. Mansour bestämde sig för att han inte skulle dö, men han behövde något som tog honom genom dagen.
Det började med att han berättade historier. Först om sitt eget kärleksliv, senare om europeiska filmer han sett i sitt tidigare jobb som översättare, eller från engelska pjäser han studerat – som Shakespeare eller Hamlet. Han gjorde vad han kunde för att bygga målande scener med vackra kvinnor, män med svärd och färggranna omgivningar. Allt för att ta sina kamrater ut ur cellen för en stund.
Historierna blev populära, till slut var sagostunden en daglig rutin. Då bestämde sig Mansour för att göra mer, han började lära ut engelska. I början bestod klassen av några få, men snart hade han 30 elever. Den yngsta var 13 år.
De använde fängelseskjortorna som läroböcker, antecknade grammatik och glosor med sina naglar i den smutsiga textilen.
– Jag tillbringade mina sista fyra månader på det viset. Varje morgon började jag med en grupp, sen nästa ända tills jag slutade på kvällen. Jag lärde ut engelska hela tiden, det hjälpte mig mycket eftersom jag inte kunde tänka på något annat.
De flesta av oss, nästan alla, hade stunder då vi blev arga. Vi hade ont, vi var hungriga.
Fångarna var uppdelade i mindre grupper som höll till på olika platser i cellen. Det bästa, säger Mansour, var att befinna sig nära en vägg. Då kunde man luta sig bakåt för att vila. Själv tillhörde han inte en sådan grupp. Men han hade blivit vän med en annan journalist, Nabil Shurbaji, och kunde ibland få komma bort till hans hörn för att sova.
Nabil var en sådan som kunde vara i vilken grupp som helst, säger Mansour. Han var älskad av alla.
– Nabil var min närmaste vän. Han var snäll och rolig. De flesta av oss, nästan alla, hade stunder då vi blev arga. Vi hade ont, vi var hungriga. Men Nabil sa alltid att ”vi ska klara det”. Under hela tiden vi satt där minns jag aldrig att han skrek eller blev arg på någon.
Varje dag satt fångarna och delade med sig av sina namn, efternamn och kontaktuppgifter. Tanken var att om någon blev fri skulle denne kunna ta kontakt med de andras familjer.
Men Mansour hade en idé som skulle göra mer än så, en dag tog han upp den med sina vänner.
– Vi behövde komma på ett sätt så vi kunde dokumentera alla namn och kontaktuppgifter för att kunna läcka ut den informationen. När jag greps var det mitt jobb, så jag kände att det var mitt ansvar, min plikt. Jag kunde inte släppas fri och lämna den där platsen utan att ha med mig namnen ut.
En liten grupp om fem personer bildades – Mansour, hans vän Nabil och tre andra. En universitetsstudent, Manaf, skräddaren Sami och snickaren Farid. De visste att skjortorna kunde tjäna som papper och kycklingbenen från middagen som penna. Men de behövde något som kunde användas som bläck. De provade tomatsoppa och saften från aubergine.
Det fungerade inte.
Det var blod. Vi var såklart chockade över vad han gjort, men det gav oss motivation
Hela tiden arbetade de fem vännerna i hemlighet för att inte avslöjas. Men tiden gick utan att de lyckades hitta något att anteckna med, hoppet började sina.
– En dag satt jag och pratade med Nabil, vi uttryckte vår desperation över att vi inte lyckades. Plötsligt kom en annan ur vår grupp, han var skräddare och brukade laga andra fångars kläder. Han ställde sig upp och sa ”jag behöver en plastpåse”.
Fängelsematen, en brödbit och två-tre oliver, delades ut i små plastpåsar. Vakterna var noga med att ta tillbaka påsarna, men fångarna hade lyckats gömma undan ett par stycken. Skräddaren gick iväg mot toaletten och kom tillbaka med en liten plastpåse, inuti fanns en röd vätska.
De flesta av fångarna hade blödande tandkött på grund av undernäringen. Skräddaren hade kommit på det enda som skulle gå att skriva på skjortan med, något som inte skulle blekna eller försvinna.
– Det var blod. Vi var såklart chockade över vad han gjort, men det gav oss motivation och hopp. Han gjorde sig illa, han skaffade bläcket. Därför skulle vi fortsätta, berättar Mansour.
Efter att ha gjort ett test och blandat blodet med rost från stålvajrarna på golvet kände sig den lilla gruppen bättre till mods, de hade lyckats med den första delen. Bokstäverna på skjortbitarna stod fast. Nu kom nästa steg – att samla in namnen. Det uppdraget gavs till Manaf Abazid, universitetsstudenten.
– Det han gjorde var att gå runt till olika grupper, säga hej, sätta sig med dem och samtala för att få ut informationen utan att berätta vad vi höll på med. Vi gjorde allt i hemlighet, om någon berättade för vakterna skulle det innebära slutet för oss.
Manaf samlade in information, Nabil skrev ner den. Omkring 75 namn, Mansour tror att de kan ha varit fler, tecknades ner på fem tygbitar från en fängelseskjorta. Nästa del av uppdraget, att se till att skjortbitarna kunde smugglas ut, blev skräddarens.
Den vars namn ropades upp först skulle ta på sig skjortan, och ta med sig namnen ut.
Han tog en annan skjorta och började sprätta upp sömmarna vid kragen och slagen i ärmarna – där, tänkte de, skulle extra tyg kunna sys in utan att det väckte misstankar.
– Han satte långsamt in skjortbitarna i ärmarna och kragen. Sen satte han tillbaka tråden med kycklingbenet, i samma hål. Vi gjorde det, sen lovade vi varandra att den vars namn ropades upp först skulle ta på sig skjortan, och ta med sig namnen ut, berättar Mansour Omari.
Gruppen var överens. Om den som bar skjortan blev upptäckt skulle han säga att han agerat ensam. Om de flyttades till en annan anläggning skulle de säkert genomsökas, det var en stor risk. Skjortan lades på en plats som alla de fem kände till, sen var det bara att vänta på att ett av deras namn skulle ropas upp.
Det blev Mansours.
– De sa att jag skulle ta mina saker, när fängelsevakterna säger så betyder det att du aldrig kommer att komma tillbaka. Han öppnade dörren och sa ”kom igen din jävel, ta dina saker och var klar om fem minuter”. Jag hoppade över till skjortan och tog på mig den.
Precis som alltid när någon var på väg ut ur cellen samlades fångarna omkring honom. Den här gången var det extra känslosamt eftersom många varit Mansours elever, de kramade honom och tog farväl. Några försökte ge honom kontaktuppgifter, telefonnummer, namn på släktingar.
– Jag ville säga åt dem ”oroa er inte. Jag har era uppgifter, era namn, allting”. Men det kunde jag såklart inte för då skulle jag kanske bli upptäckt.
Efter ännu en misshandel på väg ut ur fängelset togs Mansour tillbaka till säkerhetstjänstens anläggning i närheten av Mezze-flygplatsen, där han första gången hört ljuden av tortyr. Där satt han i 13 dagar i ett rum med vad han tror var hundratals andra, för att sedan flyttas till civilfängelset Adra.
– Då, efter 11 månaders fångenskap och att ha varit totalt försvunnen, fick jag träffa min familj och en advokat. När jag kom dit hade jag fortfarande skjortan med alla namn på mig.
Han hade fått en egen säng att sova i, han befann sig i ett känt fängelse, han skulle ställas inför rätta. Ändå vad Mansour livrädd att skickas tillbaka till säkerhetstjänstens våld. Han sprättade upp skjortan, la tygbitarna i en bok och gömde den under madrassen. När han till slut fick möta domaren hade han fått hjälp av personer utifrån att betala en summa som skulle hjälpa hans fall. Han kan inte berätta vilka eftersom det skulle riskera deras säkerhet.
Domaren plockade fram papper skrivna av säkerhetspolisen, han frågade om det som stod där stämde. Mansour svarade nej. Kort därefter blev han återigen en fri man.
Först när han släpptes från civilfängelset vågade Mansour skriva ner namnen och skicka dem till organisationen han hade arbetat för innan han blev fängslad. Över 75 namn skrevs ner i blod på skjortan, men bara hälften gick att läsa. Resten hade smetats ut i den trånga cellen vid Mezze-flygplatsen.
Men närmare 40 namn fanns kvar. Nu började arbetet med att kontakta familjerna till de försvunna männen.
– I Syrien finns en rädsla i luften. Ingen litar på någon, man vet inte vem som jobbar för säkerhetstjänsten. Så det första var att försöka få deras förtroende.
Det gick lättare än väntat. Mansours fall hade blivit allmänt känt, hans och kollegornas frihet hade krävts av både FN, EU-parlamentet och andra stora organisationer. Hans namn var bekant för många syrier.
Han berättade att deras söner, bröder, kusiner varit modiga. Men han besparade familjerna de mest smärtsamma detaljerna om tiden i fängelset.
– Hur pratar man med en mor som förlorat sin son? Jag pratade med en mamma i Damaskus som jag fick tag på via Skype, inte telefon eftersom den kan vara avlyssnad. Jag berättade om hennes son, att jag var med honom i cellen och att han lever. Hon började gråta och ställde alla de frågor en mor har: Hur är hans hälsa, äter han ordentligt?
Mansour stannade inte länge i Syrien. Han tog sig till Libanon 2013 och senare till Turkiet där han ansökte om flyktingstatus hos FN. Det enda önskemålet var att få bosätta sig på ett ställe där han i lugn och ro kunde fortsätta med sitt arbete. Han fick beskedet att Sverige tagit emot hans ansökan. Den godkändes samma dag. I februari 2014 kom han fram till sitt nya hemland.
Han lever ensam. Hans tre bröder är utspridda i Tyskland, Belgien och Nederländerna. Mamman och pappan är kvar i Syrien.
I Sverige har sökandet efter hans cellkamrater fortsatt. Det har gått fyra år sedan Mansour blev fri. Av de namn han smugglade ut är nästan alla fortfarande försvunna. Endast fem personer har släppts, fem har bekräftats döda.
En av dem är Nabil Shurbaji, hans närmaste vän i cellen. Efter att Mansour blivit fri flyttades Nabil till det ökända Saydnaya-fängelset.
– Han dog efter att en fängelsevakt sparkat honom i bröstet. Han fick inre blödningar, efter en vecka dog han.
Tiotusentals är försvunna
Tiotusentals personer är försvunna i krigets Syrien. Människorättsorganisationer larmar om hur människor grips i hemlighet, för att sedan sättas i någon av regimens många fånganläggningar. Överlevande vittnar om hur tortyr och svält gör att många dör innan de släpps fria.
Enligt den senaste rapporten från Amnesty International har uppemot 13.000 människor avrättats mellan 2011 och 2015 i ett enda av de syriska fängelserna, Saydnaya. Där tros närmare 20.000 fångar hållas.
Men hur många människor som dött i fångenskap, i fängelser eller i säkerhetstjänstens våld, finns inga siffror på. Inte heller vet man hur många människor som sitter fängslade i hemlighet utan att deras familjer har någon aning om deras öden.
Den syriska regimen vägrar lämna ut namn eller siffror på hur många människor som hålls eller har hållits som fångar sedan revolutionens början 2011.
Vardagen i huset på Gotland går ut på att vänta på nyheter från Syrien, leta uppdateringar, kontakta familjer. Mansour samarbetar med stora organisationer, som Human Rights Watch och Reportrar utan gränser. Det är ett heltidsjobb. Kontoret är en laptop vid fönstret, med utsikt över gräsmattan.
I perioder har han varit tvungen att ta en paus för att behandla sitt eget trauma, men snart plockar han upp arbetet igen.
– Miljontals människor behöver rättvisa i Syrien. Det jag gör ger mig hopp, det hjälper mig att jag inte är tyst. Jag står inte bara och ser på, jag gör någonting. Jag samlar data och vi förbereder case till domstolar. Det ger mig hopp, säger han och fortsätter med stadig röst:
– Jag är säker på, att en dag ska de som begått de här brotten ställas inför rätta. Jag väntar på den dagen.
Vid varje paus i intervjun sätter Mansour sig vid datorn. Ett ljud signalerar att någon försöker få kontakt med honom på Facebook, flera gånger ringer telefonen. När det blir tyst en stund sätter han på ett av sina favoritalbum. Sarah Brightman, låten heter ”Strangers in paradise”.
”Take my hand, I'm a stranger in paradise. All lost in a wonderland. A stranger in paradise.”
Bara 200 meter från den ljusblå sommarstugan slår vågorna in mot den gotländska kusten. Mansour älskar havet. Men ljudet av vattnet, och lugnet som omger huset påminner också om varför arbetet måste fortsätta, trots att det gått fyra år sen han lämnade fängelset.
– Jag lämnade människor där inne, under jorden. De är fortfarande där. Jag kan inte leva med mig själv och vara här – ha solen framför mig, känna vinden och doften av gräset – när de inte har någonting. Jag vill inte känna skuld för att jag får ta emot alla de här välsignelserna, men inte gör någonting för att hjälpa dem.
