Jag söker Tansa – min vän tiggaren

En dag är hon borta.

Kvinnan som alltid sitter utanför matbutiken i Gnesta har blivit en del av min vardag. Varje gång jag handlar sitter hon där på en fylld blå Ikea-kasse och hälsar när jag går förbi. Hej hej.

För drygt två år sedan började vi prata lite mer. Prata och prata förresten. Vi kommunicerar genom att rita och skriva i en skissbok som jag alltid har med. Hon berättar att hon och hennes barn och barnbarn bor i en liten by, sex mil väster om Bukarest. Att ett av hennes barnbarn behöver opereras för sin gomspalt och att det snöar in genom husets tak. Det är därför hon är i Sverige och samlar ihop pengar.

Ibland småspråkar vi på det sätt som man gör med människor när man inte kan språket - men på något sätt ändå lyckas göra sig förstådd.

”Hon” heter egentligen Constansa men kallar sig själv för Tansa. Och hon har kommit att bli min insikt och utsikt till ett annat Europa, till ett annat liv, de utsattas.

Men nu sitter hon alltså inte där längre.

Istället är det en yngre romsk man som sitter på samma plats. Jag frågar honom var hon har tagit vägen.

- Rumänien!

Mannen är Tansas son och heter Costel han berättar att hon ska vara borta några månader i Rumänien och att han passar platsen under tiden.


De finns överallt. I stad, i förort och på landsbygd.

Framför nästan varje systembolag, matvaruaffär, på hållplatser och på torg. EU-migranterna, tiggarna, ofta kvinnor.

På några få år har de blivit en så stor del av vår vardag att många av oss inte kunnat undgå att försiktigt närma oss dessa människor. För att få veta lite mer, om dem och om deras liv.

Det har regnat hela morgonen och dimman ligger tät över det flacka landskapet.

Trafiken är sparsam och varje gång vi kommer fram till en korsning smalnar vägen av och andelen hästkärror ökar. Vi försöker navigera längs de absolut smalaste vägmarkeringarna som finns på den relativt detaljerade bilkartan.

Vi åker genom småbyar, husen är tätt trädda som på ett radband efter landsvägen och visar sina tak ovanför omålade, glesa trästaket.

Den lilla byn med 150 hushåll heter Crovu och här någonstans ska Tansas hus ligga.

Jag vevar ner rutan och frågar några kvinnor om de vet var Constansa Solomons hus ligger. De rycker på axlarna. Vi fortsätter att fråga runt i byn men med samma resultat. Vi fortsätter åka men alla i byn skakar på huvudena som svar på våra frågor. När vi precis ska sätta oss i bilen och åka hörs plötsligt:

– Ah Constansa!

Un kilometru säger kvinnan och pekar vidare längs gatan. Vi åker vidare och ser ett sällskap som bör vara romer och här blir det napp. Vi talar om att vi är från Sverige och en ung man svarar:

- Gnesta!

Mannen visar sig vara Tansas svärson. Han hoppar in i baksätet och visar oss vägen.

Huset vi kommer fram till är mer eller mindre en byggarbetsplats det är full aktivitet.

Tansa ropar högt av förvåning när hon kommer ut för att möta oss. Hon bär en tröja där det står ”Idrefjäll” och hon torkar sina händer på en handduk innan hon kramar oss.

Hennes man Ilja kommer också fram och kramar om oss, sedan blir det husesyn.

Med stor stolthet visar Ilja oss runt i det rymliga, uppmurade men helt tomma huset. Han berättar på den svenska han kan om var köket ska ligga, om badrum och om var man ska titta på tv.

- Allt det här är tack vare Sverige, säger Ilja.

Han berättar om den man som låtit ställa upp två husvagnar på sin tomt i Sörmland för att de ska ha någonstans att bo. Om de dörrar och begagnade vitvaror som de fått med sig när de körde ner den gamla transitbussen till Rumänien.

Nere i det provisoriska köket under trappan har Tansa plockat fram det bästa av vad huset har att bjuda på och vi slår oss ned på var sin plaststol, Det är grönsakssoppa hemgjord korv, kyckling och ägg.

In i huset kommer nu en strid ström av barn och barnbarn. Tansa tar upp ett av de minsta barnen, Denize och visar hur fint ärret från gomspaltoperationen läkt och pratar på nytt om de pengar man fått i Sverige.

Som mest har de varit sju personer ur familjen i Sverige och har på tre år lyckats samla ihop tillräckligt för börja att bygga det här huset.

Vi går vidare över gatan och in på en bakgård.

Ilja visar upp något som ser ut som rekvisita ur en Mad Max film, en hemmabyggd portabel såg gjord av gamla bildelar. Det var tidigare familjens huvudförsörjning men har nu stått oanvänd några år sedan handeln med sågtimmer rationaliserats. Ilja förklarar sorgset att det var en av anledningarna varför de var tvungna att söka försörjning på annat sätt och hamnade i Sverige.

Jag undrar när de ska återvända till Sverige.

- Snart är det val i Rumänien och vi stannar till dess. Det kanske aldrig blir bra för oss romer här men det kan bli bättre, säger Ilja. Och om tre år kanske köket och badrummet är klart, då är du välkommen tillbaka säger han och skrattar med hela ansiktet.

I slutet av juni ska Tansa tillbaka till Sverige för att fortsätta sin insamling. För ett kök och badrum. För en bättre tillvaro för sig och sina barn.

Det är dags för oss att åka och jag säger adjö. Men Tansa och jag kommer träffas igen. I slutet av juni utanför affären i Gnesta.

Anders Mohlin | anders.mohlin@svt.se


© Sveriges Television AB