Mohanad demonstrerar mot stängda gränser, på Syntagmatorget i Aten.

Mohanad, 36, bestämde sig för att fly när hans hem jämnades med marken. Han sökte tryggheten i Sverige, men oroar sig nu för hatet och rasismen han märker mot flyktingar i samhället. Här är Mohanads historia.

Den värsta under min flykt hände i Makedonien. Polisen tog fast oss runt tolv gånger när vi försökte ta oss fram. Varje gång skickade de tillbaka oss till den grekiska gränsen i en stor lastbil. Du kan aldrig föreställa dig hur svårt det känns att vandra i dagar och nätter bara för att bli fångad och tillbakaskickad igen.

Vi flyttade runt en hel del, vi flydde undan döden. 2014 var mitt hem helt förstört.

Jag tog min examen vid luftfartsinstitutet i Syrien år 2011. Efter det fick jag ett jobb på ett syriskt flygbolag och jag arbetade för dem på Aleppos internationella flygplats i nio år. Jag trivdes väldigt bra där. År 2011 gifte jag mig och nu har jag en underbar fru och två fantastiska barn.

Men krigets framfart tvingade mig att lämna mitt hem. Vi flyttade runt en hel del, vi flydde undan döden. 2014 var mitt hem helt förstört. Det var då jag bestämde mig för att fly Syrien och söka efter en säkrer plats. Jag kom fram till Sverige i januari 2015, efter att ha betalat 7.000 euro på min resa genom sju länder.

Mohanad på jobbet på Syrian Airlines.
Mohanads flyktväg.

Det blev Sverige av två anledningar. Den första var att två av mina bröder redan var här och jag ville vara nära dem. Den andra anledningen var att jag tyckte om det faktum att Sverige inte har varit i krig på 200 år. Det är väldigt viktigt för mig, för jag vet vad det ordet innebär – krig.

När jag kom fram till Sverige kände jag mig så himla glad över att få träffa min bror för första gången på väldigt länge. Jag kände mig också glad över att ha lyckats ta mig hela vägen hit.

Ett stopp under flykten till Sverige.
Mohanad övernattar utomhus.

Jag hade lite olika förväntningar på Sverige, min bror hade ju berättat en del och så hade jag läst om landet i media och på sociala medier. Jag förväntade mig frihet, fred, respekt och mänsklighet. Jag upplever att det är en viss skillnad mellan mina förväntningar och verkligheten, men generellt sett är jag nöjd.

Jag bor i Lund nu, men det finns mycket jag saknar från Syrien. Jag saknar mitt jobb på flygplatsen där jag arbetade i nio år. Jag saknar mitt hem i Aleppo som blev förstört innan jag lämnade landet. Mest av allt saknar jag min familj – min fru och mina barn. Jag har inte sett dem på två år. De väntar på att få komma hit till mig, men vi måste vänta i 21 månader på att få beslutet från Migrationsverket.

Mohanads barn väntar i Turkiet på att deras pappa ska ta dem till Sverige.

Just nu vill jag bara bli färdig med mina studier i svenska, sedan hoppas jag kunna få ett jobb på flygplatsen. Sverige vet att vi är ett välutbildat folk som sitter på mycket kunskap och erfarenhet. Vi är läkare och ingenjörer och de borde vara mer öppna för att låta oss bevisa oss själva, låta oss vara till nytta för samhället.

Vi, personerna som kommit hit, måste å andra sidan respektera reglerna och sederna som finns här. Vi måste lära oss språket så att vi kan ge tillbaka till Sverige.

Jag oroar mig för min och min familj framtid eftersom det finns rasister här. Jag kan se hatet och ilskan de känner mot flyktingar i deras blickar. Jag är också orolig för de partier som uttrycker sig rasistiskt om flyktingar. Men trots min oro tror jag inte att vi kommer att återvända till Syrien när kriget är slut. Vid det laget är min familj förhoppningsvis här med mig. Dessutom har vi ingenting att återvända till. Vi har förlorat allt.

Alla berättelser