Omar år 2010, innan han arresterades av säkerhetspolisen.

De bröt hans ben och gav honom elchocker. De hängde upp honom och torterade honom framför hans släktingar. Mot alla odds överlevde Omar, 21 – nu vill han berätta sin historia.

Jag bodde tillsammans med min mamma och min pappa och vi var nio barn. Min pappa jobbade inom handel som revisor. Det var efter att han slutade sin tjänst som befäl i syriska armén. Min mamma jobbade inom olika typer av handelsarbeten. Jag och alla mina syskon pluggade. Min äldsta bror Mohammad jobbade med min pappa och jag jobbade med mina morbröder på ett stenhuggeri efter skolan.

Vi var en väldigt sammansvetsad familj. Vi gjorde allt tillsammans, under mina föräldrars vakande ögon. Vi såg upp till våra föräldrar, de var våra kloka förebilder. Det roligaste vi ägde var ett växthus där vi odlade tomater. Vi ordnade utflykter dit och hade fester där.

Folk fängslades, men regimen erkände det inte. Folk bara försvann.

Kriget började i Syrien. Det började faktiskt i min hemby al-Bayda. Byns ungdomar var de första som var ute för att visa solidaritet till protesterna i Daraa. Men också för att kräva reformer och för att uppmärksamma de som fängslats av regimen ända sedan 2008. Folk fängslades, men regimen erkände det inte. Folk bara försvann.

Jag var på Banyas första demonstration med min pappa. Eftersom han själv varit i armén kände han till regimens korruption. Den 12 april 2011 blev vår hemby belägrad från alla håll. De öppnade eld och dödade och skadade människor. Sedan stormade säkerhetstjänsten och armén byn och tog alla unga och gamla män. Staden plundrades.

De använde alla tänkbara metoder. Kvinnor och barn deltog också i tortyren.

Jag blev anhållen av den politiska säkerhetstjänsten. Men innan de tog oss till deras högkvarter fördes vi till en alawitisk by där vi torterades, endast grundat på religiöst och sekteristiskt hat. De använde alla tänkbara metoder. Kvinnor och barn deltog också i tortyren. De slog oss med trä- och järnpåkar men också med kedjor. Sedan pissade de på våra huvuden och i våra munnar.

Efteråt tog de oss till det politiska säkerhetshögkvarteret i Tartus. Där inleddes förhör, följt av tortyr. De frågade mig "hur många befäl i armén har du dödat?" Jag svarade dem "Jag är sexton år gammal, jag vet inte hur man dödar någon. Jag har aldrig ens sett vapen."

De torterade mig för att jag skulle erkänna sådant jag inte gjort. När de använde elchocker och bröt mina ben gick det inte längre. Jag var redo att berätta allt de ville höra. Vad som helst, bara jag slapp tortyren.

Jag gick på gymnasiet under den här perioden. Jag kom tillbaka till skolan fylld av rädsla och skräck. Men trots det fortsatte jag protestera och kräva mina friheter tillsammans med alla andra som gjorde detsamma. För jag trodde på rättvisan.

När jag bodde hos min moster blev jag och mina kusiner gripna av säkerhetstjänsten.

Sedan fick vi elchocker så starka att kroppen slutade fungera.

De tog oss till ett fängelse i Tartus. När vi kom dit blev vi tvingade att ta av oss alla våra kläder. Vi blev separerade och satta i varsin liten cell, väggarna var täckta med blod. Förhör följde med konstiga frågor om vilka vapen vi ägde och hur många befäl vi dödat. Tortyren började med bildäck. De klämde in oss i däcken så vi satt i en väldigt obekväm position, sedan slog de oss med alla tänkbara saker. Sedan fick vi elchocker så starka att kroppen slutade fungera.

Efter det hängde de upp oss i handfängsel och torterade två av oss framför min tredje kusin. Han skulle brytas ner mentalt. Det var det värsta jag har varit med om. Vi erkände allt möjligt under tortyr. Vakterna skrev ner allt vi sa, trots att de visste att det bara var påhitt.

Vi blev flyttade till säkerhetsavdelning 215 i Damaskus. En ökänd plats som blev internationellt känd när en fotograf läckte bilder på alla de som dött i avdelningens tortyr. Jag hölls där i ett år och nio månader.

Efter de första tre månaderna dog min kusin Rashad, den 15 mars 2013. Ytterligare en av mina kusiner kom dit i oktober samma år. Andra mars 2014 dog min andra kusin Bashir i mina armar. Efter några månader dödades min tredje kusin. Då var jag utan familj i fängelset.

Andra blev tvungna att våldta varandra. De dog efter det. Andra dog helt enkelt av sorg över att inte få träffa sina barn.

Folk bråkade med varandra om en plats att sitta, om mat att äta, eller om vatten att dricka. Det fanns människor som var skadade och som hade maskar i sina sår. Vissa dog efter att fångvaktaren våldtagit dem. Andra blev tvungna att våldta varandra. De dog efter det. Andra dog helt enkelt av sorg över att inte få träffa sina barn. Folk dog av sjukdomar och av olika former av tortyr.

För att bli frisläppt tvingades min mamma att betala 15.000 dollar till ett armébefäl. Med hjälp av honom och några andra släpptes jag till sist. Men under tiden i fängelset hade min far och två av mina bröder dött. De dödades i massakern i Bayda i maj 2013.

När jag blev frisläppt hade jag tuberkulos. Jag var en frånstött. Jag förlorade min pappa och två bröder i krigets Syrien. Jag flydde till Turkiet för att träffa resten av min familj. Det var den enda gången jag träffade dem innan jag flydde, jag inte ville smitta dem.

Omar träffar sin familj år 2015, för första gången på flera år.

En hjälporganisation som heter Molham stöttade mig. De hjälpte mig med vård, pengar och boende i Gaziantep i Turkiet, nära den syriska gränsen. Där bodde jag i två månader. Min kropp var alldeles utslagen på grund av all medicin jag tog. Det var svårt att följa läkarens instruktioner.

Efter jag berättat min historia fick jag hot via telefon från regimanhängare.

När jag var i Turkiet träffade jag en internationell organisation som ligger under FN och berättade för dem om mina erfarenheter. Jag talade också med Amnesty International och andra organisationer. Efter jag berättat min historia fick jag hot via telefon från regimanhängare. Då bestämde jag mig för att fly till ett annat land för att finna trygghet och få vård.

Det var mot min vilja för jag ville inte lämna min familj bakom mig i Turkiet. De var i fara. Men min mamma insisterade på att jag skulle skickas i väg så jag skulle få ordentlig vård. Trots att hon var orolig för risken på resan med gummibåten. Men det fanns inga andra alternativ. För det fanns korruption inom UNHCR i Turkiet. De hjälpte mig inte med att få resa iväg och få vård. Det fanns inga lagligt alternativ.

Omars väg till Sverige.

Jag var tvungen att ta med mig min lillebror för att få hjälp och stöd under resan. Båtresan var lång, det tog sju timmar i de höga vågorna. Vi nådde klipporna tidigt på morgonen. Vi var där i flera timmar innan vi åkte till den grekiska polisstationen. De utnyttjade oss i vår svåra situation och krävde oss på pengar för att låta oss passera.

Vi gick till fots långa sträckor och jag var tvungen att bära min lillebror som var elva år gammal då han var helt utmattad. I Serbien behandlades vi som djur och kriminella. Vi önskade vår död i stället för de förolämpningar som slängdes mot oss.

När vi tagit oss igenom Balkan och kom fram till Österrike fick jag äntligen medicin på ett sjukhus. Där träffade vi Röda korset och de sa till mig att följa dem till Tyskland. När vi var där på ett flyktingboende fick jag reda på att jag var tvungen att ta av mig mina kläder, så de kunde undersöka mig. Det var som jag åter var fängslad i säkerhetsavdelning 215. Jag bestämde mig därför att jag skulle ge mig av till ett annat land.

Jag lämnade Tyskland och åkte till Danmark och sedan till Sverige. När jag till sist kom fram i november 2015 hade jag tömt ut den sista droppen energi jag hade. Jag sa till mig själv att jag skulle stanna här, även om Sverige visade sig vara ett helvete. Jag kunde inte fortsätta längre.

En person jag träffade gav mig sina skor och sa: 'Jag kan hitta ett par nya skor till mig själv. Oroa dig inte för det'.

Under min flykt har jag fått flera vänner. Jag berättade för dem om de syriska fängelserna och vad som händer där. En person jag träffade gav mig sina skor och sa "Jag kan hitta ett par nya skor till mig själv. Oroa dig inte för det." Möten med sådana personer fick mig att glömma min sjukdom och min utmattning. Det är vackert att det finns sådana människor kvar på jorden.

Efter att kort ha varit på ett asylboende fördes jag till Malmös universitetssjukhus. Där stannade jag i nio dagar. Jag vilade upp mig och tog mina mediciner. Jag fick sedan åka till Karolinska sjukhuset med min lillebror Ali. Där träffade jag min första svenska vän, Jacob. Jag fick också träffa hans familj. De besökte mig och jag besökte dem. Hans mamma, Eva var tidigare vd för ett stort företag. Vi höll kontakten i flera månader tills familjen bestämde sig för att ta in oss som deras extrabarn.

Jag känner mig som ett av deras barn. Jag gör som jag önskar utan tveksamheter. Vi delar allt.

I dag bor jag i Nacka och trivs mycket bra. Jag bor med Jacobs familj som är intellektuella och väldigt godhjärtade. Jag känner mig som ett av deras barn. Jag gör som jag önskar utan tveksamheter. Vi delar allt. Jag är stolt över dem och de är stolta över mig.

Ungdomar är den viktigaste gruppen i integrationen. Röda Korset som ordnar språkkurser måste byta deras gamla volontärer mot yngre personer. Om svenska ungdomar träffar nyanlända och ser att de är bra personer så kommer de berätta för sina vänner om det. Då kommer även deras vänner vilja träffa nyanlända. Det var det som hände mig.

När vi förklarar vad som har hänt oss, och varför, och hur, på ett begripligt vis, då kommer de bättre förstå vårt tillstånd och vår situation. Då kommer integrationen bli en naturlig process.

Omar i Sverige efter sin behandling.

I framtiden vill jag fortsätta studera. Jag känner ingen oro för framtiden. Jag har redan tagit mig igenom det värsta i mitt liv – de syriska fängelserna. Det som är kvar är lätt och enkelt i jämförelse.

Jag har vandrat uppför alla steg på trappan till dödens rike. Varför skulle jag vara rädd i Sverige?

Trots att jag har det bra i Sverige saknar jag Syrien. Jag gillar en soptipp i Syrien mer än vilken annan plats som helst i ett annat land. Jag saknar allt i Syrien. Jag saknar luften där, vattnet. Det finns inget som liknar det syriska vattnet. Jag längtar efter att få gå till det hål i jorden där min pappa och mina bröder ligger begravda tillsammans med sextio andra personer. Personer utan identitet. Kroppar som regimen satte eld på innan de dumpades.

Jag har ingen annan bild på honom. Jag har inga minnen av honom. Fängelset åt upp alla mina minnen.

Jag längtar efter att besöka vårt hus som de brände ner. Och min pappas bild som hängde på väggen, kanske finns den kvar. Jag har ingen annan bild på honom. Jag har inga minnen av honom. Fängelset åt upp alla mina minnen.

Jag längtar efter att stå bredvid hålet där min bästa vän blev begravd efter soldaterna högg hans kropp i bitar och satte eld på den. Jag längtar efter att få säga till honom att vi ska brottas med varandra igen.

Det finns inga tillräckliga ord för att beskriva minnena jag längtar tillbaka till. Det är minnen som inte går att vika ihop och bevara i ett arkiv. De är så mycket mer än så. Men kanske mina tårar kan få vara bläcket som skriver ner dem och bevarar dem.

Jag har en tung börda på mina axlar. Jag måste sprida information om de som fortfarande sitter fängslade i Syrien. De behöver allt. Vatten, mat, kläder och medicin. Jag vill att folk talar om det, och inte glömmer tills det ordnats en lösning. Jag försöker använda hela mitt liv till att visa solidaritet med dem och deras sak, även om det endast blir med mina ord. ​

Ni har också ett ansvar. Gör vad ni kan.

Alla berättelser