Innan Habib lämnade sin familj för att söka trygghet satte hans son på honom ett armband, han lovade att ha det på sig tills de ses igen.

De hade förlorat allt. Med hjälp av pengar från vänner kunde Habib, 46, ensam fly till Sverige för att söka en trygg framtid till sin familj. Det här är hans berättelse.

Inget beslut har någonsin varit svårare. Att lämna min fru och mina barn för att fly till ett annat land i jakten på trygghet.

Innan kriget började levde jag med min familj i staden Homs. I vårt fina, stora, dyra hem. Jag arbetade sex dagar i veckan med att importera varor, från morgon till eftermiddag. På helgerna brukade vi ta promenader med vänner och släktingar.

Våra liv var fulla av glädje, bröllop och högtider. Tillsammans odlade jag och min fru rosor på våra barns framtids väg.

Men allting förändrades. Vi förstod att det som pågick i vårt land inte handlade om några demonstrationer för frihet – det var ett krig. Ingen av oss hade trott att kriget skulle vara så länge, så många år av kidnappningar och mord. Men det var en svart gryning som kom oss till mötes.

Det blev omöjligt att arbeta. Många dog och blev martyrer. När vårt hem, vårt älskade hem, förstördes och blev till aska insåg vi att barnen inte kunde växa upp under sådana förutsättningar. Vi hade förlorat allt vi hade, så jag fick hjälp av några vänner med pengar för att ta mig till en plats där våra barn kunde få leva i trygghet och bekvämlighet.

Vi vandrade i ett hemskt oväder och fick både lunginflammation och tuberkulos.

För ungefär femton år sedan bodde jag i Frankrike i tre år, så jag visste vad de europeiska länderna står för. Jag talar dessutom god engelska och franska – så målet var att resa från Turkiet till Grekland, vidare till Sverige.

Att ta sig från Grekland var det svåraste, vid tre tillfällen gick jag tillsammans med några vänner etapper på 120 kilometer. Vi vandrade i ett hemskt oväder och fick både lunginflammation och tuberkulos. Men så, i januari 2015, var vi framme.

Tillsammans med några andra syrier tog sig Habib (till vänster) från Grekland till Makedonien.

Jag hade inte förväntat mig att det svenska folket skulle vara så trevliga och eleganta, med en sådan god moral. De förstod vad vi hade varit med om. Men jag förvånades samtidigt av hur min asylansökan behandlades – att det dröjde så lång tid trots att jag kommit till ett land med så starka resurser att det kan lösa vilket problem som helst. Dessutom känns det som att det krävs ett mirakel för att få återförenas med sin familj.

Jag fick asyl i oktober 2015, i dag bor jag i Norrköping. Jag trivs eftersom det finns människor här som förstår vad jag har förlorat, människor som stöttar mig. Genom mitt arbete har jag träffat svenskar. Jag har lärt mig staden och dess gator, nu studerar jag för att ta körkort och göra jobbet enklare. Men trots att jag jobbar och borde kunna hyra ett hus åt mig och min familj har jag inte lyckats få något eget boende.

Habibs flyktväg genom Europa.

Mitt råd till andra som kommer till Sverige är att respektera regler, traditioner och kultur. Att lära sig språket och påbörja sitt liv. Man bör också tänka på att kompensera sin familj, som förlorat så mycket, genom att ge dem skolgång, kärlek och glädje.

Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle tvingas lämna vårt dyra, fina hus som vi hade kämpat så hårt för att kunna köpa. Därför känns framtiden väldigt vag i dag.

Det känns som att det krävs ett mirakel för att få återförenas med sin familj.

Alla berättelser